-

klicka här för some deep shitttyyyyy läsning. om ni känner för det alltså.

vi kände inte varandra. vi älskade inte varandra, för det kunde vi inte.

han pratade vilt om 'rock n roll-lifestyle', kokain och känslan om att vakna upp bredvid någon man inte älskar, men som säger att de älskar en ändå. jag pratade om mardrömmen att inte bli som jag vill, om döda husdjur och svek från bästa vänner.

vi drack öl direkt ur flaskan.

han log snett. han pratade oftast jätte högt, och smörade med låttexter skrivna av andra. han rökte marlboro och hade hatt. skröt för andra hur många han knullat, men hade egentligen bara haft en flickvän, en kärlek och ett brustet hjärta.

han hade köpt en hora åt sin lillebror, för att ta hans oskuld då han fyllde 14. han älskade sin bror mer än något och någon annan. han kunde bara inte säga det till honom.

han jobbade som frisör, och klagade på sin blonda utväxt i sitt kolsvarta hår.

hans värsta mardröm var att bli lämnad ensam.

han hade aldrig träffat någon som förstod hur han tänkte, att det var läskigt att jag faktiskt fattade. han fattade endast sig själv när han var hög. allt suddigt blev klart, var det han sa.

jag sa att jag aldrig varit kär. han skrattade och sa att jag borde vara glad för det.

han hade bara hamnat i ett bråk i sitt liv. det var därför hans käke knakade. den gick av då.

han shottade jäger, lyssnade på the kooks och sa att han skulle kunna dö på riktigt för peter doherty.

han skrev dikter också. han skrev en till mig. en dikt om fel kärlek och sprit.

han gillade tjejer som gillade sina vänner, fish n chips, apelsinjuice och resor till havet.

dessutom brände han sig med en cigarett för att få ett likdant ärr som mig.

han sa att han aldrig skulle glömma.

och nej. jag blev inte kär. jag saknar han inte särskilt mycket. jag är bara glad över hur fint allt var just då.

för stunderna där, var några av de finaste stunderna någonsin.

nu kanske ni förstår lite, lite bättre.

jag har varit i málaga nu. och det enda jag vill är att fara tillbaka.

just nu saknar jag värme, kedjerökning, gratis shots och färgglada drinkar och fulla irländare. jag saknar att köpa vatten på flaska, att inte säga gracias efter att ha handlat vatten på flaska. jag saknar balkongstunderna med partymusik och mojito. jag saknar slickandet runt munnar när man hälsar, galna fotbollsspel på parkeringsfickor, galna taxichaufförer, billiga horor och billig sprit. jag saknar skavsår av för fina skor, och mina fallsår från trappfallen har nu läkt ihop. jag saknar den irländska puben där alla skrattade jätte högt och jag spillde ut drink efter drink, och vi shottade jäger med våra engelsmän och dansade till lady gaga hela natten lång.

jag saknar att inte gå i säng klockan åtta på morgonen och vakna och ligga på stranden och inte göra något alls, kanske ragga lite på kyparen till strandbaren eller spana in de taniga svenska schtekarna några meter bort. jag saknar att inte hitta det man letar efter på supermarkets, och jag saknar att inte bara kunna gå in, greppa en sjua vodka, betala och sen halsa. (assooo lite skämt men AJA)

jag saknar känslan då man hoppat ur taxin taggad till tusen på party, för att sen bli anfallen av inkastare på alla möjliga klubbar och barer och discon och skönheter.

jag saknar vakten på mangos, bartendern på mangos (TEQUILA, BABY), jag saknar allt och alla från mollys. jag saknar att inte bli utskrattad varje gång man säger sockerkaka, och jag saknar kycklingburgaren på nattkäksstället något så oerhört (hoppas vi ses snart igen).

jag saknar att inte kunna ställa mig mitt på ett dansgolv och bara dansa och dansa och dansa och skratta och skrika "those were the best days of my life", i kör med alla andra. jag saknar de klibbiga trappstegen till toan på dutch inn. jag saknar nästan den äckliga rom-shotten vi fick sista kvällen, och jag saknar till och med att inte kunna låsa toaletten på malones.

där ser ni. det är bara en del av det jag saknar. en pytte, pytte del.

jag ska tillbaka, mina vänner. det ska jag. det var 10 av mina bästa dagar. någonsin.

nyss grät jag när jag såg att blondinbella utmärkts som månadens entreprenör.

före det grät jag för att karin i halv 8 hos mig, hade sin barnkör som sjöng för gästerna.

frågan är ju vad som hänt med mig.

jag har kanske blivit människa? kanske blödig.

jag kan inte förklara det bättre, än att jag älskar när umeås finaste par står och hånglar genom hela låtar som handlar om skoldanser och tonårsfylla, jag älskar att dansa med folk jag aldrig kommer träffa igen, och jag tycker att den underbara värmen av tusentals svettandes, skönsjungande onyktra människor är underbar. likaså tjutet i öronen då man ska försöka sova.

melissa horn, salem al fakir, markus krunegård, john duva, maskinen, winhill/losehill. ah. nu blir jag sådär glad bara jag tänker på det.

så fort den jim morrison-liknande frontfiguren börjar sjunga så magiskt som han gör,

börjar min hund vifta på svansen. han viftar och viftar. min hund gillar bra musik.

plötsligt känner alla alla. mina släktingar på olika håll är bästa vänner.

jag klickade på en random bild på bilddagboken, och efter 100 bilder i den personens bilddagbok så kommer det upp en bild på simon 'vaihelvete' bylund och jag förstår inte.

sånna saker har hänt. hela dagen. och fortsätter bara att hända. jag blir lite galen.

världen är så jävla liten. egentligen.