-

idag har jag mina älskade syster på besök i lägenheten. vi har fördrivit tiden med alldeles för mycket tv-tittande, tacos och minglande på hemköp. det är inte varje dag det inte. hon försöker sova nu. hon ska upp tidigt. jag har sovmorgon och försöker därför tvinga mig själv att vara uppe länge. bara för att jag kan, liksom.

jag kollar på fina bilder på weheartit. jag gillar't. så här vackert kan det bli om man bara skriver in ordet rock i sökrutan.








fred

jag& saga diskuterade just våra hudar. låter ganska äckligt. men det var jag som började. jag sa att jag ville vara brun. inte falsk-brun, utan nyttigt/snyggt/friskt/fräscht/sol-brun. som man blir på sommaren. i sverige. inte något överdrivet brunutansol-brun här inte. 

så klart kom jag att tänka på spanien. och allt galet som hänt där. och alla galna spanjorer. men det är bara så att jag verkligen har haft några av mina absoluta toppmoments just där, i spanien, i en liten liten stad norr om barcelona. jag kommer aldrig att glömma det. aldrig. aldrig. det är liksom historier jag kommer att plåga mina ungar med, och berättelser som skulle få mest plats i min biografi. människor som jag träffat där kommer alltid att betyda mycket. det är bara så det är. alla får stå ut med att höra en del historier x antal gånger för mycket. bilder lär alla också få alldeles för mycket av.

men jag gillar det.

jag verkligen älskar sandra och hon skrev ett inlägg om en sida, som jag nu också verkligen älskar. en sida där man kan skicka in gamla foton på sina föräldrar: http://myparentswereawesome.tumblr.com/.
alla är så fina.








jag hittade ingen på mina älskade föräldrar. dock hittade jag en på farmor& farfar. unga och fräscha och nykära. kan det bli bättre?

eftersom mina vänner älskar sina tvålar, så sitter jag hemma. alldeles ensam. det är inte lätt. dock så är jag effektiv på bloggfronten. men ingen verkar bry sig. förutom frida. för hon är den enda som vågar kommentera. frida är ganska bra ibland. observera ibland. jag vet att ni läser. det är bara att kommentera. snälla, gör det. jag vill inte bli bitter och girig som kissekatten. jag är snäll. jag bits inte. om man inte gillar't. såklart. snälla?

jag har hittat bästa låten med melissa horn också. eller, i alla fall en låt som jag inte kan sluta ha på repeat. hanna.

det slog mig just att klockan är ungefär 1, och jag har redan hunnit vara hemma i mer än en timma. jag gillar den här dagen, än så länge. eller, den kunde ju ha varit värre. dock kanske inte engelskaprov och radiobio är något att jubla över.

ja. vi var på radiobio med journalistik-gruppen. det låter kanske rätt intressant, då vi faktiskt just nu håller på med just radiojournalistik. men det var mest sorgligt. de hela började med att vi blev inputtade i ett litet rum med alldeles för mycket folk. alla skrek att vi skulle ta bullar& svartvinbärssaft. so we did. efter det satte vi oss vackert och lydigt i de alldeles för hårda stolarna och stirrade in i väggen. upp på scenen kom en lustig man med mer ögonbryn än hår på huvudet. gråa. spretiga. jag kom dock tidigt på att det gick bättre att helt enkelt bara stirra in i väggen och lyssna, istället för att sitta och inspektera hans utseende. hans röst var bra.

min, ibland inte så klippska vän sofia frågade varför kyrkfolk alltid är barfota, och pekade lite diskret på ett par män i sina bästa år. allt de ägde fanns i rummet. det var liksom max en väska var. de hade alla ölmagar av värsta sort och alldeles för små kläder. jag konstaterade snabbt att de var dessa som skulle vara teaterns (som var före själva radioprogrammet) huvudpersoner. umeås a-lagare. de var duktiga, de var dem. men efter ca 90 minuter blev jag less och småirriterad på allt.

jag förstod inte alls varför vi, 30 stycken 17-18-åriga gymnasieelever skulle sitta och lyssna på ett radioprogram som främst var till för kriminella. det hela var väldigt jobbigt. det var som att världen bara var dålig. det var sorgligt alltihop. också. nu babblar jag mycket. men radiobio var inget för mig.
peace

jag har länge varit anti. väldigt anti. mot en viss person. hon kallas för melissa horn. alla bara snackar om henne hela, hela tiden. så jag har inte velat lyssna. jag har tänkt att hon är ingenting för mig. jag lyssnar ju på skrikmusik som alla andra avskyr, och på poeter som ingen verkar förstå. melissa horn, som till och med isabella löwengrip aka blondinbella tipsat om, kan omöjligt vara något för fanny ekström, aka fräny.

men ack vad fel jag hade. jag har nu för första gången knappat in hennes namn på spotify. jag kan inte få nog. nästan samma sak som med winehouse här nedanför. låtarna hon gör är ju sjukligt vackra. och hennes röst nästan lika len som sammet. poetiskt, huh? hon är ju nästan som en kvinnlig winnerbäck med en liten touch av annika norlin. lite laleh också. u n d e r b a r t.

i came home this evening and nothing felt like how it should be
i feel like writing you a letter but that is not me…you know me
feel so fucking angry; don’t wanna be reminded of you
but when I left my shit in your kitchen, I said goodbye to your bedroom and smiled at you
mr false pretence, you don’t make sense
i just don’t know you
but you make me cry, where’s my kiss goodbye?
- take the box, amy winehouse

säga vad man vill om fröken skandal: amy winehouse. men underbar är hon. jag har suttit och bara njutit ett antal timmar nu. jag vet att jag borde sova, men jag känner som att jag inte vill. jag vill ha mer.
förstår ni vad jag menar? mer. mer. mer.
jag är beroende. av amy winehouse. rätt ironiskt på något idiotiskt-inte-roligt-sätt.

jag läste just den mest intressanta artikel aftonbladet skrivit på väldigt, väldigt länge. den handlade om Vivian Maier. ingen riktigt vet vem hon var, förutom att hon bodde på chicagos gator under 50-70-talet, och tog kort. främst på förbi passerade människor. gärna barn. fotona blev inte publicerade förän efter hennes död, efter att man funnit hennes oframkallade bilder på en loppmarknad i en förort till chicago. de ska vara ca. 30-40 000 av dem, oframkallade bilder alltså. jag vill också hitta så fina saker. det är ju ett helt liv. för tusan.

bilderna är konstiga, underliga, oerhört fina och bara underbara. tycker jag.

jag har diskat så min tumme fått senadrag/sockerdricka. jag har också städat, i min lilla lägenhet som jag befinner mig i nu. det är jätte fint. massa ljus och allt sånt. min mama är säker stolt, när hon sitter där i soffan hemma i vindeln och inte läser det här, eftersom min blogg är föräldrafritt område.

nu är det house som gäller. house hjärta cuddy = sant. happyface.

något jag blev oerhört taggad på, när jag sitter här och inte kan sova och käkar mina halstabletter för att ens kunna andas, är reading 2010. folk som känner mig vet att jag alltid kommer på saker jag bara måste göra. och det här är en sådan sak, som jag snackat om i flera år nu. men 2010 känns som ett bra år att göra't. 18 år och allt.

jag blev inte mindre taggad då jag flickr:ade just reading festival. resultatet kommer här







kan man bli annat än supertaggad? nej. det är inte möjligt. när man sen också vet att några av de band som lirade på just denna festival i år, var bland annat kings of leon, arctic monkeys, the gallows, bring me the horizon, placebo, alexisonfire, kaiser chiefs, fall out boy, jamie t, afi, lostprophets, billy talent, rise against, atreyu & jack's mannequin kan man ju inte annat än undra vilka som kommer att lira nästa år.

jag vill fara so badly

om det är någon som har någon av dessa pojkar hemma i garderoben, under sängen eller,  bara liksom.. ligger och skräpar, så tar jag mer än gärna över honom.







källa: lookbook

de senaste dagarna har varit fyllda av sorg och tårar. det är galet hur fort någons liv kan förändras, och det är sjukt hur fort någon kan försvinna. världen är långt ifrån rättvis, och jag lider oerhört med anhöriga. sjutton år är bara barnet. sjutton år är bara så enormt fel. alla mina tankar går till älskade, älskade josefin som måste vara starkare än vad som är rättvist. det känns som att orden börjar ta slut, allt är sagt. det finns inget att säga längre.

ikväll var det som en liten minnesstund mitt i stan. massvis med ljus, massor med folk, massor med kramar och tusentals tårar. det var jätte jätte vackert och jätte jätte kallt.

jag träffade min älskade william. william kramar sådär hårt och länge som man kan längta oerhört efter, och som man önskade att alla kramades. han kramas som att han verkligen tycker om en. dessutom säger han alltid hur mycket han tycker om en. det borde jag också börja göra. det är underbart att få höra, man blir liksom aldrig less på det. och det är saker som det som nu hänt, som får en att förstå hur mycket ens vänner och familj faktiskt betyder för en, och att man ska ta tillvara på varje sekund man får tillsammans.
den gudarna älskar, dör ung
vila i evig frid, niclas.

bild lånad av lorinaa