-

nu har jag bestämt mig för att ta en paus med boken. bara ett litet,litet tag. allt för många dör.
på tal om något helt annat än irland under 40-talet, så kan jag ju dela med mig av ett klipp min vän sarah skickade mig igår. någonstans där vid 1.40 så är det ju ett antal snyggingar i publiken. hardcore är vad vi är fan.



dock är det sjukligt synd att alla som faktiskt är underbara förstör så mycket. jag blir bara arg och sur och förbannad och grymt frågande när jag tänker på det. varför, varför? varför?
jag kan i alla fall säga att det var kul så länge det varade, hell yes.

men nu gör vi slut. och det är helt ert fel.

de senaste dagarna har varit fyllda av sorg och tårar. det är galet hur fort någons liv kan förändras, och det är sjukt hur fort någon kan försvinna. världen är långt ifrån rättvis, och jag lider oerhört med anhöriga. sjutton år är bara barnet. sjutton år är bara så enormt fel. alla mina tankar går till älskade, älskade josefin som måste vara starkare än vad som är rättvist. det känns som att orden börjar ta slut, allt är sagt. det finns inget att säga längre.

ikväll var det som en liten minnesstund mitt i stan. massvis med ljus, massor med folk, massor med kramar och tusentals tårar. det var jätte jätte vackert och jätte jätte kallt.

jag träffade min älskade william. william kramar sådär hårt och länge som man kan längta oerhört efter, och som man önskade att alla kramades. han kramas som att han verkligen tycker om en. dessutom säger han alltid hur mycket han tycker om en. det borde jag också börja göra. det är underbart att få höra, man blir liksom aldrig less på det. och det är saker som det som nu hänt, som får en att förstå hur mycket ens vänner och familj faktiskt betyder för en, och att man ska ta tillvara på varje sekund man får tillsammans.
den gudarna älskar, dör ung
vila i evig frid, niclas.

bild lånad av lorinaa

ibland undrar jag bara hur snabbt tiden går för vissa. för mig är det en vecka. för någon annan verkar det aldrig ens ha hänt. ingen förstår det här inlägget. ingen läser ens det här. och jag bryr mig inte ett piss om det. men lite arg är jag. lite arg på personer som tror sig vara mer än andra, och åh så mycket mer än vad dom i själva verket är. jag skriver sjukt kryptiskt, och det får ni leva med. jag är arg, eller, inte arg. mer, besviken. det är som att det aldrig ens spelade någon roll.

jag är på ingenting-alls-kommer-någonsin-bli-bra-humör. det känns som att allt bara går rätt åt helvete, för att vara rakt på sak. jag känner mig nere, jag känner mig oglad och det känns som att det aldrig någonsing kommer att bli bra igen. när jag är på sådant här humör brukar håkan lösa alla problem, när han sjunger om folköl, kärlek och bilar. lite sommarkänsla mitt i det här äckliga snövädret. det hjälper sakta men säkert. dock känner jag mig rastlös. som att inget duger, eller någonsin kommer att duga.
det som glädjer mig lite, eller väldigt mycket, är att mina spanska vänner nu faktiskt kommer hit, till ovädret. det kommer att bli intressant och intressant. jag saknar det, och dom. såklart. spanien är så fruktansvärt vackert, och människorna om vackrare. typ oslagbart.

var man än går så är det någon risig volvo som tutar, någon barnvagnschaufför som vinkar eller någon "cool kille" med new era-keps som stilar med sin helt olagligt trimmade moped. om man går på ica för att införskaffa två liter mjölk och en påse halstabletter tar det en evighet. det står folk bakom var hylla och lurar. de ligger i bakhåll, och bara väntar på att få attackera en oskyldig liten fanny med två mjölkpaket och en påse halstabletter i händerna. till exempel. när man väl tagit sig ur helvetet (ica), så möter man ännu fler ansikten utan namn som frågar om man verkligen är gammal nog för att få övningsköra, om ens mamma fortfarande jobbar på samma jobb, och om hunden fortfarande är vid liv.
jag är less på att måsta stanna var hundronde meter för att tomprata med en för mig helt främmande människa, som kanske haft en son i min halvsysters förra högstadieklass. jag är less på att behöva le så smilbanden går ur led, när jag bara ska in på ica för att införskaffa två mjölkpaket och en påse halstabletter. och när jag väl tar mig ut på promenad så skulle det vara skönt med lite motion, lite musik och frisk luft. inga frågor om hur min rygg är. eller vad jag tycker om vädret. när jag går på promenad behöver jag rensa mina tankar. tankarna behöver inte mer att tänka på. jag behöver inte det.

den här byn kommer att ta död på mig. en myggig djävla håla är vad den är.