-

de senaste dagarna har varit fyllda av sorg och tårar. det är galet hur fort någons liv kan förändras, och det är sjukt hur fort någon kan försvinna. världen är långt ifrån rättvis, och jag lider oerhört med anhöriga. sjutton år är bara barnet. sjutton år är bara så enormt fel. alla mina tankar går till älskade, älskade josefin som måste vara starkare än vad som är rättvist. det känns som att orden börjar ta slut, allt är sagt. det finns inget att säga längre.

ikväll var det som en liten minnesstund mitt i stan. massvis med ljus, massor med folk, massor med kramar och tusentals tårar. det var jätte jätte vackert och jätte jätte kallt.

jag träffade min älskade william. william kramar sådär hårt och länge som man kan längta oerhört efter, och som man önskade att alla kramades. han kramas som att han verkligen tycker om en. dessutom säger han alltid hur mycket han tycker om en. det borde jag också börja göra. det är underbart att få höra, man blir liksom aldrig less på det. och det är saker som det som nu hänt, som får en att förstå hur mycket ens vänner och familj faktiskt betyder för en, och att man ska ta tillvara på varje sekund man får tillsammans.
den gudarna älskar, dör ung
vila i evig frid, niclas.

bild lånad av lorinaa