you know i'm no good
det slog mig just att klockan är ungefär 1, och jag har redan hunnit vara hemma i mer än en timma. jag gillar den här dagen, än så länge. eller, den kunde ju ha varit värre. dock kanske inte engelskaprov och radiobio är något att jubla över.
ja. vi var på radiobio med journalistik-gruppen. det låter kanske rätt intressant, då vi faktiskt just nu håller på med just radiojournalistik. men det var mest sorgligt. de hela började med att vi blev inputtade i ett litet rum med alldeles för mycket folk. alla skrek att vi skulle ta bullar& svartvinbärssaft. so we did. efter det satte vi oss vackert och lydigt i de alldeles för hårda stolarna och stirrade in i väggen. upp på scenen kom en lustig man med mer ögonbryn än hår på huvudet. gråa. spretiga. jag kom dock tidigt på att det gick bättre att helt enkelt bara stirra in i väggen och lyssna, istället för att sitta och inspektera hans utseende. hans röst var bra.
min, ibland inte så klippska vän sofia frågade varför kyrkfolk alltid är barfota, och pekade lite diskret på ett par män i sina bästa år. allt de ägde fanns i rummet. det var liksom max en väska var. de hade alla ölmagar av värsta sort och alldeles för små kläder. jag konstaterade snabbt att de var dessa som skulle vara teaterns (som var före själva radioprogrammet) huvudpersoner. umeås a-lagare. de var duktiga, de var dem. men efter ca 90 minuter blev jag less och småirriterad på allt.
jag förstod inte alls varför vi, 30 stycken 17-18-åriga gymnasieelever skulle sitta och lyssna på ett radioprogram som främst var till för kriminella. det hela var väldigt jobbigt. det var som att världen bara var dålig. det var sorgligt alltihop. också. nu babblar jag mycket. men radiobio var inget för mig.
peace
ja. vi var på radiobio med journalistik-gruppen. det låter kanske rätt intressant, då vi faktiskt just nu håller på med just radiojournalistik. men det var mest sorgligt. de hela började med att vi blev inputtade i ett litet rum med alldeles för mycket folk. alla skrek att vi skulle ta bullar& svartvinbärssaft. so we did. efter det satte vi oss vackert och lydigt i de alldeles för hårda stolarna och stirrade in i väggen. upp på scenen kom en lustig man med mer ögonbryn än hår på huvudet. gråa. spretiga. jag kom dock tidigt på att det gick bättre att helt enkelt bara stirra in i väggen och lyssna, istället för att sitta och inspektera hans utseende. hans röst var bra.
min, ibland inte så klippska vän sofia frågade varför kyrkfolk alltid är barfota, och pekade lite diskret på ett par män i sina bästa år. allt de ägde fanns i rummet. det var liksom max en väska var. de hade alla ölmagar av värsta sort och alldeles för små kläder. jag konstaterade snabbt att de var dessa som skulle vara teaterns (som var före själva radioprogrammet) huvudpersoner. umeås a-lagare. de var duktiga, de var dem. men efter ca 90 minuter blev jag less och småirriterad på allt.
jag förstod inte alls varför vi, 30 stycken 17-18-åriga gymnasieelever skulle sitta och lyssna på ett radioprogram som främst var till för kriminella. det hela var väldigt jobbigt. det var som att världen bara var dålig. det var sorgligt alltihop. också. nu babblar jag mycket. men radiobio var inget för mig.
peace
Kommentarer
Trackback
