-

ibland blir jag bara så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. tider när allt bara samlas ihop till äckliga klumpar som förföljer en, och har som mål att förgöra allt och alla i sin väg. men lite skönt är det att bara sitta ihopkuren i soffan med en gigantisk tekopp med guldsnurror på, med ljus och ghost whisperer. (dessutom är det stora snöflingor som faller utanför fönstret) just gost whisperer är så underbart. du vet att du kommer att gråta redan före programmet börjat, och alla vet att du kommer att gråta redan före programmet börjat. du slipper dumma frågor. som idag när en sa att han älskat en, mer än någon annan någonsin kommer att göra. det hemska var bara att han kom på att säga det när det var för sent. han var död. så död som han bli. han sa att han aldrig någonsin skulle glömma hennes ögon, och att han kommer att vänta till dagen han än en gång får kolla in i dem.

det går bara inte att hålla sig. tårarna bara rinner. och man kan omöjligt låta bli att drömma sig bort och önskaönskaönska att man någon gång faktiskt får en själv: en så'n där som man älskar så mycket, att det är så självklart. en som man älskar så mycket att man glömmer bort att säga det, för att det är så obvious.