-

Nästa dag är jag redan försenad till ett möte när en bestämd folkhögskolebrud i Greenpeace-jacka försöker stanna mig på Kungsgatan.

– Hej! Vill du rädda världen?

– Nej, säger jag. Inte just nu.

– Tänkte väl det, fräser hon.

Jag fortsätter gå och börjar skratta. Sedan slutar jag skratta. Någonting skaver.

Jag har en inre skuldventil. Strax under revbenen.

Om jag skruvar den tillräckligt många varv är det kört. Därför skruvar jag bara lite. Puffar ut lite skuld åt gången. Ser ”Brüno” på bio och känner mig duktig och tolerant.

Om jag däremot skulle skruva loss ventilen helt finns det inte längre någon återvändo.

Jag skulle bli tvungen att sälja allt och fara ensam till Nepal för att bekämpa människohandeln.

Men folk hatar världssamveten och jag vill bli älskad. Är jag verkligen så banal?

Lukas Moodysson gjorde en fantastisk film om västvärldens skuld. Men på kultursidorna blev man rädda och sågade. Moodysson hade då skruvat av hela jävla reglaget på skuldventilen.

Den intellektuella medelklassen vill hellre ha välpaketerad cynism och ekologiskt odlade palsternackor.

- ronnie sandahl